Syftet med denna studie är att analysera om, och i vilken grad Berit Okkenhaugs själavårdsinriktingar, som hon presenterar i sin bok, Själavård – en grundbok, (Okkenhaug, 2004) kan jämföras med hur präster i Uppsala pastorat bedriver själavård. Uppsatsen har också som syfte attundersöka om och hur prästernas själavårdsarbete har förändrats under covid-19 pandemin.Forskningsmetoden som används i denna uppsats är kvalitativ, då djupintervjuer har genomförts med fyra erfarna präster i Uppsala pastorat.Av intervjuerna framkommer att konfidenten i samtliga fall står i centrum, men att ocksåGud ska finnas med på något sätt. En av de viktigaste sakerna som själavårdaren kan bidra medär att förmedla det kristna hoppet.Pandemin och dess restriktioner har satt tydliga spår hos människor. Framför allt märks enökad isolering och depression bland konfidenterna. Prästerna har fått anpassa sina rutiner ochtillvägagångssätt för själavård på olika sätt, beroende på hur de vanligtvis arbetar, då de personliga mötena har blivit färre, sammankomsterna mindre och hembesöken mer eller mindrehar upphört.Det är dock fortfarande konfidentens behov till ande, själ och kropp och hur man kan mötadem med Guds hjälp som står i fokus, och det framkommer att Svenska kyrkan ständigt arbetarför att lära sig och anpassa sig till dessa utmanande tider av pandemi.