Uppsatsen syftar till att diskutera och exemplifiera liturgers upplevelse av orsaken till och teologiska konsekvenser av två liturgiska reformer i Svenska kyrkans gudstjänstrum, dels skiftet från väggaltare till fristående altare, dels skiftet från predikstol till ambo. Detta har undersökts genom liturgisk observation av högmässor i två innerstadskyrkor i Stockholm, där dessa skiften ägt rum, med uppföljande semistrukturerade intervjusamtal med berörda celebrerande liturger – två präster per kyrka, samt en pensionerad kyrkoherde från en av församlingarna. I intervjuerna konstaterades att båda kyrkor under studium numera använder högaltare och predikstol endast vid mer högtidliga tillfällen, då det är mycket folk i kyrkan. Likaså var alla präster utom en överens om att både högaltaret och predikstolen uttrycker hierarki medan fristående altare med mässfirande versus populum och ambo minskar avståndet mellan celebrant/predikant och församling – gudsfolket. En av prästerna varnar dock för att mässfirande versus populum riskerar att leda till liturgiska inkonsekvenser samt en förflyttning av fokus från vertikal- till horisontalplanet, därtill en nedtoning av nattvardens offeraspekt. Fastän skiftena från väggaltare till fristående altare samt från predikstol till ambo anses höra ihop, uppfattades predikstolen i sammanhanget som mindre viktig än altaret, i synnerhet när den inte användes.