Sammanfattning

Uppsatsen har syftat till att utifrån tre sjukhusprästers perspektiv och uppdrag undersöka trostolkning som kommer till utryck när ett dop av svår sjuka barn sker. Hur dop i krissituationer uppstod och hur den tillämpas idag med stöd av Sjukhuskyrkan och i samråd med vårdpersonalen inom Neontala intensivvårdsavdelning. Uppsatsen har även undersökt hur dop i krissituationer kan vara av betydelse för själsligt och existentiell betydelse i förhållande till föräldrarnas behov av existentiell lindring i detta sammanhang. Alla informanter i uppsatsen anser att dop i krissituationer inom andlig vård har betydelse och att de med sitt uppdrag vill bemöta dopföräldrarnas behov av existentiell livstydning när ett barn är döende. 

Uppsatsen har en kvalitativ metod med en deduktiv ansats, vilket innebär att man utifrån ett antal professionella erfarenheter eller händelser, det vill säga det empiriska materialet och de valda teorierna, inducerar en sannolik slutsats. De teoretiska perspektiv som uppsatsen bygger på är teorier kring religionspsykologiskt studie: Föräldrars erfarenheter efter spädbarns död, med särskilt hänsyn till ritualers funktion, och den pastorala dopteologin en studie om Griftetal mellan trostolkning och livstydning.

Min kortfattade slutsats är att dop i krissituationer har betydelse såväl för prästen som för dopföräldrarna. Om dopföräldrarna är medlemmar i Svenska kyrkan och önskar ett dop i en krissituation så ingår det i Svenska kyrkan uppdrag att bemöta dopföräldrarnas behov av existentiell livstydning. Med hjälp av dop i krissituationer kan Svenska kyrkan förmedla sin trostolkning samtidigt som en svår situation bekräftas där dopföräldrarna erbjuds förtröstan i hoppet om en uppståndelse för barnet efter döden.