This study combines traditional historical-critical methods with the sociological theories of Max Weber and Pierre Bourdieu in order to discuss how Peter’s authority is portrayed and used to create legitimacy in Christian texts from the first three centuries. The New Testament texts that mention Peter are discussed together with other early Christian writings that in one way or another relate to Peter as an authoritative figure. Peter emerges as a central figure in the diverse early Christian movement and is used to a high degree to discuss theological legitimacy. The main divide is between those who argue that legitimate theology should have a conservative point of departure based on traditional material handed down from the earthly Jesus and an apostolic succession based on interpersonal relations and those who argue in favour of a more progressive point of departure which places more emphasis on contemporary charismatic experiences. Both these perspectives are used by groups of various theological persuasion in order to argue their own position. Peter is sometimes used to legitimise a theological position with reference to Peter’s relationship to the earthly Jesus and sometimes to discredit traditions concerning the earthly Jesus by pointing out that Peter did not understand his true message. Peter is used as both positive and negative example for both these ways of creating legitimacy.

Denna studie kombinerar traditionella historisk-kritiska metoder med Max Webers och Pierre Bourdieus sociologiska teorier för att diskutera hur Petrus auktoritet gestaltas och används för legitimitetsskapande i kristna texter från de tre första århundradena. De nytestamentliga texter som behandlar Petrus diskuteras jämte andra tidigkristna texter som på ett eller annat sätt relaterar till Petrus som auktoritetsfigur. Petrus framträder som en central gestalt i den mångfacetterade tidigkristna rörelsen och används i hög utsträckning för att diskutera teologisk legitimitet. Skiljelinjen går mellan de som menar att teologin bör ha en konservativ utgångspunkt baserad på det som traderats från den jordiske Jesus samt en apostolisk succession baserad på mellanmänskliga relationer och de som menar att teologin bör ha en mer progressiv utgångspunkt i bemärkelsen att teologin borde utvecklas i linje med karismatiska erfarenheter som gjorts i samtiden. Bakom dessa två förhållningssätt döljer sig emellertid en mångfald av teologiska inriktningar som använder dessa perspektiv för att på olika sätt legitimera sin egen teologiska position. Petrusgestalten används omväxlande för att legitimera en teologisk position med hänvisning till Petrus relation till den jordiske Jesus och omväxlande för att avfärda trovärdigheten hos traditioner från den jordiske Jesus genom apostlarna genom att påvisa att Petrus inte tycks ha förstått Jesu sanna budskap. Petrus används som både positivt och negativt exempel för båda dessa sätt att skapa legitimitet.