Uppsatsen utgår ifrån två huvudfrågor: 1. Hur ser ett antal pastorer verksamma inom Equmeniakyrkan på innebörden av Jesus död och uppståndelse? 2. Har de teologiska strömningar som debatterades gällande synen på försoningen under andra halvan av 1800-talet och i början av 1900-talet relevans för förståelsen av de intervjuade pastorernas syn på försoningen? 

För att besvara dessa frågor har jag intervjuat fem pastorer kring hur de ser på betydelsen av Jesus död och uppståndelse. Dessa intervjuer har analyserats utifrån följande försoningsteologiska modell: 

"Från - Övergång - Till"

Alltså vad försoningen sker ”från” och vad den sker ”till” samt vad som möjliggör övergången, det vill säga vad som möjliggör försoningen. 

För att svara på om de teologiska strömningarna från förra sekelskiftet har relevans för att förstå de intervjuade pastorernas syn på försoningen låter jag C. O. Rosenius, P.P Waldenström och Gustaf Aulén representera dessa strömningar. Några av de svar jag kommer fram till på huvudfrågorna är: 

Den genomgående uppfattningen både då och nu är att frälsningen handlar om att få en upprättad relation till Gud. Samtliga är även eniga om att frälsningen är något som i huvudsak sker på Guds initiativ och i de fall det nämns så är Guds kärlek motivet till frälsningsgärningen. Den dominerande hållningen är att frälsningen även förutsätter någon typ av aktivt mottagande från människan, samt att den får konsekvenser för evigheten. Det är frälsningen av den enskilda människan som betonas mest. Att Jesus seger över ondskan och döden är det som möjliggör frälsningen är det frälsningsmotiv som lyfts fram mest bland de intervjuade pastorerna. Alltså det synsätt som Aulén förespråkar. Till skillnad från de äldre teologerna betonar inte nutida pastorerna Guds vrede och risken för evig förtappelse som en konsekvens av detta.