I uppsatsen undersöks barns konstruktion av det teologiska språket med avseende på försoning som begrepp. Barnens förståelse av försoning sätts i kritisk relation till Miroslav Volfs förståelse av försoning och omfamning (embrace). Därigenom framträder att barnen utvecklar försoningsbegreppet genom att det överträder vår uppfattning om tid och rum. Barnen konstruerar det teologiska språket utifrån en materialitet som består av egna erfarenheter av kroppslig (o)försoning. 

In this essay I study how children construct their theological language in relation to the topic of reconciliation. The children's voices are put in critical dialog with the Croatian theologian Miroslav Volf’s notion of reconciliation in relation to embrace. The children’s perception of reconciliation develop and expand the theological concept of reconciliation. Seemingly, children's theological language describe reconciliation as an act that transcends time and space. Children construct their theological language through a materiality based on their own corporeal experiences of conflict and reconciliation.