Syftet med denna uppsats är att undersöka det digitala själavårdsarbete som Svenska kyrkan i Uppsala pastorat har utfört innan, under och efter coronapandemin, vilken plågade världen framför allt under perioden mars 2020 till mars 2022. Undersökningen har fokuserat dels på hur kyrkan har utvecklats i det digitala själavårdsarbetet för att anpassa sig till pandemins och postpandemins utmaningar, dels på hur människors psykiska ohälsa har påverkats under denna svåra tid.

Som teoretisk utgångspunkt till uppsatsen har jag valt Berit Okkenhaugs själavårdsteori med hennes tre huvudspår: kerygmatiskt orienterad själavård, konfidentcentrerad själavård och kyrkligt orienterad tros- och livsvägledning, som hon presenterar i sin bok, Själavård – en grundbok, (Okkenhaug, 2004).

Undersökningen har gjorts i form av en kvalitativ forskningsmetod, genom djupintervjuer med sex präster i Uppsala pastorat. Fem av intervjuerna genomfördes via den digitala plattformen Zoom, och en i samband med ett fysiskt möte ansikte mot ansikte.

Genom dessa intervjuer har det framkommit att graden av digitalisering vid bemötandet av människor varierade stort mellan olika präster vid pandemins utbrott. Under de senaste åren har dock de flesta av de intervjuade prästerna insett behovet av att ha en digital plattform som komplement till det fysiska mötet.

Den psykiska ohälsan har förändrats på olika sätt under och efter pandemin jämfört med tidigare. Den vanligaste kommentaren var att man märkte att människor for illa av den isolering och ensamhet som drabbade konfidenter till följd av sociala restriktioner och rädsla för smitta.

Syftet med denna studie är att analysera om, och i vilken grad Berit Okkenhaugs själavårdsinriktingar, som hon presenterar i sin bok, Själavård – en grundbok, (Okkenhaug, 2004) kan jämföras med hur präster i Uppsala pastorat bedriver själavård. Uppsatsen har också som syfte attundersöka om och hur prästernas själavårdsarbete har förändrats under covid-19 pandemin.Forskningsmetoden som används i denna uppsats är kvalitativ, då djupintervjuer har genomförts med fyra erfarna präster i Uppsala pastorat.Av intervjuerna framkommer att konfidenten i samtliga fall står i centrum, men att ocksåGud ska finnas med på något sätt. En av de viktigaste sakerna som själavårdaren kan bidra medär att förmedla det kristna hoppet.Pandemin och dess restriktioner har satt tydliga spår hos människor. Framför allt märks enökad isolering och depression bland konfidenterna. Prästerna har fått anpassa sina rutiner ochtillvägagångssätt för själavård på olika sätt, beroende på hur de vanligtvis arbetar, då de personliga mötena har blivit färre, sammankomsterna mindre och hembesöken mer eller mindrehar upphört.Det är dock fortfarande konfidentens behov till ande, själ och kropp och hur man kan mötadem med Guds hjälp som står i fokus, och det framkommer att Svenska kyrkan ständigt arbetarför att lära sig och anpassa sig till dessa utmanande tider av pandemi.