Syftet med denna avhandling är att analysera Svenska kyrkans teopolitiska karaktär så som den kommer till uttryck i dess praktiker, samt att bidra med empiriskt grundade och konceptuella resurser för ecklesiologiska reflektioner över kyrkans politiska roll och identitet. Den övergripande forskningsfråga som vägleder denna avhandling är: Hur gestaltas och förhandlas Svenska kyrkans teopolitiska karaktär i diakonala och liturgiska praktiker i två församlingar belägna i socioekonomiskt utsatta områden, och vilka insikter kan en teologisk analys av dessa praktiker erbjuda för en konstruktiv förståelse av kyrkans politiska identitet och roll? Avhandlingen förstår politik inte i första hand i termer av statskonst, utan som de praktiker genom vilka ett gemensamt liv formas, gestaltas och upprätthålls. Metodologiskt är studien en teologisk-etnografisk fallstudie, grundad i deltagande observation, skuggning och semistrukturerade kvalitativa intervjuer. Praktikteori används inom ramen av ett övergripande ecklesiologiskt ramverk, och analysen framskrider genom tre rörelser: artikulation, störning och expansion. Studien visar att kyrkans teopolitiska karaktär iscensätts genom roller och relationer som konstitueras i diakonala och liturgiska praktiker. Genom dessa praktiker framträder kyrkan som omsorgs- och stödgivare, möjliggörare av tillit, samarbetspartner i det omgivande samhället och som en liturgisk gemenskap där sociala relationer omförhandlas. Samtidigt präglas dessa praktiker av spänningar i form av asymmetriska maktrelationer, individualisering, segregation och en reduktion av skillnad till likhet. För att fördjupa denna analys utvecklar avhandlingen begreppet ikoniska relationer, förstådda som relationer där den andres betydelse inte är bestämt i förväg utan förblir öppen och outtömlig i ljuset av Guds närvaro. Avhandlingen drar slutsatsen att kyrkans förräderi mot politiken inte i första hand inträffar när den underlåter att träda in i den offentliga debatten, utan när den förlorar denna ikoniska referensram.

Studien undersöker framväxten av det deuteronomistiska förbundet. Den tar sin utgångspunkt i tidigare forskning, som antingen ser förbundet som direkt influerat av utombibliska fördragstexter eller som ett resultat av en inombiblisk teologisk utveckling. Genom jämförande analyser konstaterar jag att förbundselementen i Deuteronomium är influerade av både inombibliskt och utombibliskt material, i varierande grad. För att ge en möjlig förklaring till framväxten av förbundsmetaforen använder jag blendingteori. Denna förklarar den kognitiva processen som skapade metaforen, genom att använda kunskap om förhållandet mellan underordnad och överordnad. Två aspekter av detta förhållande är viktiga, nämligen förhållandet mellan en vasall och en storkonung – specificerat som det politiska förhållandet mellan det assyriska folket och deras kung – och förhållandet mellan ett folk och en gud – specificerat som förhållandet mellan Israels folk och YHWH. Kunskap om dessa två aspekter tillsammans med de historiska omständigheterna i exilen genererar en kognitiv blendingprocess som skapar den deuteronomistiska förbundsmetaforen, uttryckt som ISRAEL ÄR EN VASSAL TILL YHWH SOM EN STORKONUNG. Genom att kombinera jämförande analyser av de relevanta texterna och blendingteori för att förklara den kognitiva processen ger denna studie nya insikter kring det deuteronomistiska förbundets framväxt.